"Kan man tänka sig något mer gåtfullt än Mörksuggan? Allestädes
närvarande, lyssnande, förnimmande, men utan att själv höras! Den visdom,
som verkar i tystnaden, är hennes hemlighet. De stora skogarna, de gamla
timmerhusen utgör Mörksuggans naturliga omgivning. och ingen i vår tid har
sett henne oftare, ingen fångat hennes skepnad sannare än den underfundige
Verner Molin."
Det är professorn Aron Borelius, känd från bl.a. kulturkapitlet i Rättviksboken
som står för denna lyriska presentation , vilken publicerades
till den första utställning av Mörksuggefondens konstverk på Dalarnas museum
1960.
För en bredare allmänhet blev kanske Mörksuggan mera känd i och med att
jag lanserade den som dalasouvenir 1956. Verner Molin och jag kom då
överens om att starta Mörksuggefonden, som under årens lopp växt ut till den
mäktiga konstsamling kulturhuset nu förfogar över.
Men själva Mörksuggan som sådan har åtskilligt äldre anor. Även om hon
först under det senaste halvseklet tagit synlig gestalt så har hon funnits i
folkmun länge. Uppteckningar under ordet Mörksugga i landsmålsarkivet i
Uppsala är från 20-talet. De kommer från flera socknar kring Siljans
södra del: Rättvik, Leksand, Djura, Gagnef och Ål. Där beskrivs Mörksuggan
som ett väsen att skrämma barn med när de vill ränna ute för länge på
kvällarna. Akta dig så inte Mörksuggan äter upp vägen för dig! Men också
som ett onormalt stort, svart svin och som en vedklump i spisen som inte vill
brinna. Samt som ett namn på kvinnans könsorgan i uttrycket: sitt å grena å
vis marksugga."
I en uppsats vid Institutet för folklivsforskning vid Stockholms universitet
har Catharina Sack år 1979 behandlat Mörksuggan under rubriken "Från
folktroväsen till turistsouvenir". Etnologiskt hänför hon den till
gruppen pedagogiska fiktioner.
Ur Nordiska museets samlingar citerar hon ett uttalande från Rättvik:
"Mörksugga och ingen annan hade han framför sig. Darrande i knäna och
hackande tänderna kom han inrullande genom hemmets dörr och ropade
vettskrämd: mörksugga!" En 88-årig Rättvikare berättar från sin
barndom då han stojade med sin syster på köksgolvet: "jag minns det som
det skulle hänt igår. Ändå är det mer än åtti år sedan. Mor gick resolut
till dörren och ropade: kom in mörksugga. Det nyss så heta blodet hos oss
frös nära nog till is, håret satt som iborrat, ögonen stirrade och benen
sviktade, då jag fick tag i lillasysters arm och försökte komma till
fållbänken framför den stora parsängen. Jag tror inte att något syntes i
dörröppningen, men tyst blev det ögonblickligen." Catharina Sack menar
att Mörksugga i folks medvetande symboliserat mörkret när det var som
mörkast.
För Verner Molin var inte Mörksuggan någon skräckgestalt utan snarare
något av en tillvarons dirigent, en psykisk kraft, en mänsklig utstrålning,
som han försökte tolka i bild. I ett konstnärslexikon finns några tankar som
han själv skrivit ner och som antyder något av det hans version av Mörksuggan
vill symbolisera: "I situationer med två personer där en tredje kommer
in, uppstår förskjutningar", "En stark tanke kan få en annans huvud
att vrida på sig", "En vittring av tjusning eller obehag som på en
sekund genomilar ens kropp - skulle inte detta kunna inringas och fullbordas i
en bild? " Hans mörksugga lämnar efter hand fäbodarnas skogsdunkel och
uppträder på "Livets teater" eller i trafikkarusellen vid Karlaplan.
Souveniren skiljer sig markerat från det övriga på turistbutikernas
hyllor, men räknar rent tekniskt ett avlägset släktskap med den gamla
folkliga leksaken "Knikåkall". Den har förekommit i de mest skilda
sammanhang: som pris i nattorientering, vid de svenska studenternas
midsommarfest i Paris (där den sades symbolisera den svenska kvinnans själ!),
som revyfigur etc. Och från hemslöjderna har den rest ut över världen, både
i öster - och västerled.
På 50-talet diskuterades också i pressen Mörksuggans eventuella släktskap
med Mumintrollet. Även om man kan tala om en viss själsfrändskap i fråga om
det underfundiga så är det numera klarlagt att det rör sig om parallella
fenomen med Bottenhavet (och krigsåren) emellan.
Författaren och akademiledamoten Werner Aspenström har tillfört
Mörksuggan ytterligare en dimension då han i "Författarnas djurbok"
skriver om "djur som lever och verkar utan att inneha zoologisk
legitimation". Till dessa räknar han, förutom enhörningen och snömannen, även Dalarnas egen mystifikation, Mörksuggan: "I städer och kraftigt
upplysta tätorter är den mindre vanlig, men långt ifrån utdöd. Ljusstarka
framsidor skapar mörka baksidor. Lättast påträffar man den på landsbygden,
i uthus, lider och lagårdar, på vindar, höskullar och utedass, i jordkällare
eller helt enkelt bakom stugknuten eller i skogsbrynet, dock alltid i närheten
av människoboningar, därvid liknar den nässlan. I regel sitter den orörlig
och liksom ruvande med ansiktet vänt mot oss, som om den sökte
ögonkontakt" . Kanske livnär den sig av längtan, svårmod eller
mögelsvampar, tror författaren. Någon mun har han inte upptäckt, "så
kanske äter den med ögonen".
Med Catharina Sack kan man konstatera att Mörksuggan "till skillnad
från många andra väsen levt vidare in i vår tid". Och kanske sluta med
Jan Gabrielssons konstaterande i boken om "Det sällsamma Dalarna":
Också den gladaste själ har sina mörka skrymslen, inte minst Dalarnas
själ."
Birger Eriksson
Källor och litteratur:
"Mörksuggan, från folktroväsen till turistsouvenir"
Inst. för folklivsforskning, Stockholm, 1979
Landsmål- och folkminnesarkivet i Uppsala
Nytt svenska konstnärsgalleriet, Malmö 1966
Mörksuggefonden, katalog, Dalarnas museum 1960
Det sällsamma Dalarna, Jan Gabrielsson, Stockholm 1975
Författarnas djurbok, Stockholm 1982
Värt att se i Sverige, Stockholm 1978
Div. tidningsartiklar och intervjuer.
